Om det inte varit för hans röda keps och orange jacka hade jag nog missat honom bland alla väntande människor på hållplatsen. Men så plötsligt gick han där, hand i hand med samma tålmodiga farmor eller mormor.
De sätter sig i kuren och pratar och jag ser att han har tårar på kinden. Han stryker med handen över sitt ena knä och jag tänker att han kanske snubblat och slagit sig mot den hårda gatstenen. I sådana stunder är det extra skönt att ha en trygg och varm hand att hålla i och någon som säger att det onda snart går över.
1 kommentar:
åh. Lilla gullunge.
Skicka en kommentar