italien del ett

En gång om året åker lilla företaget på medarbetarseminarium någonstans i den vida världen. Förra året var vi i ett pulserande (och alltid lika fantastiskt) New York. Och hur toppar man då en sådan resa undrar ni. Det undrade vi också och det enkla svaret är att det gör man inte. Inte genom att åka till en annan storstad och försöka ha lika roligt.

I år åkte vi därför till New Yorks raka motsats; gröna, stilla och alldeles makalöst vackra Umbrien, mitt i Italiens hjärta. Fyra dagar av härligt umgänge, god mat, gott vin, fantastiska naturupplevelser och spännande utflykter. Och så jobb så klart, som till och med det var roligt. Fast just den biten tänkte jag bespara er.

Väskan är packad! So, here goes: Italien del ett (åh gud vad jag hoppas att jag hinner med del två och tre också den här veckan också!). Och ja, jag hade en resväska med mig också.

Tidig morgon på Landvetter. Obligatorisk kaffe på Espresso House. Resan tar sin början.

Kaffe i Sverige blev bubbel i Italien. Sweet!

Sedan blev det vin (det var här någonstans dekadensen tog sin början...)

Och varför inte lite förrätt? Det är ingen idé att jag strör med några superlativ. Ni fattar. Himmelskt.

Och jag ska inte lägga upp sjuttioen matfoton (vilket förmodligen är någonstans inte så långt ifrån sanningen om hur många foton jag tog på all mat. Jag har en sjukdom som gör att jag måste fotografera allt jag äter.)

Efter maten blev det en espresso. Det blev några stycken under helgen. Så klart!

Sedan gick vi ut på stranden utanför restaurangen, luktade på havet och kände oss så himla lyckliga. Så där som man bara kan göra när man efter en lång, mörk och kall vinter i Sverige äntligen får njuta av solens värme och vågornas ljusblå skimmer mot en molnfri himmel.

När man kan doppa fingrarna i vattnet och vågar hålla kvar dem en stund.

När man blir för våghalsig och blir blöt om skorna för att man trampar i lite för långt ut. Och det inte gör något. Lycka.

I väntan på soltörstande italienare. Och kanske en och annan blek nordbo. 

Efter ungefär två timmars bussresa från Rom var vi framme vid La Casella, hästgården där vi skulle bo de kommande fyra dagarna. Ett litet paradis gömt i en grön och stilla dalgång.  

Och när vi kom fram bjöds vi på champagne...

...och hysteriskt god Pecorino.

Hej hej!

Allt var vackert.

Som de här hästhuvudena. De var säkert jättedyra. Jag klappade på dem varje morgon när jag gick till frukosten. Det kan ju betyda lycka. Man vet ju aldrig med såna där saker. Lika bra att prova. 

Kvällen var varm och stilla och under ett träd stod en moppe och blickade ut över ängarna. Det var fint.

Innan middagen gick vi mot vårt La Terrazza som låg några hundra meter från huvudbyggnaden för att putsa fjädrarna och svida om till något lite tjusigare än reskläderna.

Och jag tänkte att jag skulle lämna er här....

 ...där dörren står på glänt till de stundande äventyren. 

Ni kan klappa på hästen så länge så är jag snart tillbaka och berättar mer!