lyckat recept

Lyckade recept behöver inte vara krångliga eller innehålla många ingredienser. Ibland är de enkla de godaste. Som vänner och en kaffe. Lite people watching. Samtal om livet. Skratt och vänliga ord. Tankar.

Jag tycker så mycket om dem. Mina vänner. Jag hoppas att jag säger det till dem tillräckligt ofta. Att de vet.

en sorts oktoberfest

Förra året åkte vi London-dubbeldäckare till Tjörn. I år blev det färja till Kalvsund. Uppfinningsrikedom råder det då i alla fall ingen brist på i företaget. Den årliga kräftskivan gick av stapeln igår (väl sent kan tyckas och därför fick det helt enkelt bli en alternativ oktoberfest). Det var en trevlig resa på knappt en timme, på vilken det bjöds på både live-musik och "värmande" dryck.

Ombord fanns också män i konstiga hattar och lederhosen, de man vanligtvis brukar se i kostym på väg till viktiga möten. Cheferna. De passade upp på oss på bästa sätt och stämningen var god när vi klev i land på den lilla ön. I samlad trupp vandrade vi sedan upp till festlokalen där marschaller lyste upp i höstmörkret.

När vi kom in i värmen stod borden dukade och på scenen väntade instrumenten på sina musiker. Det blev en minnesvärd kväll med en lyxig skaldjursbuffé, ett fullt dansgolv och många skratt. Bandet spelade såväl skämslåtar (ni vet, såna som folk alltid dansar till hur mycket de än skäms) som nyare musik och mest av alla dansade nog männen i de konstiga hattarna. Färjan hem gick 00.16 och alla kom med.

Så idag unnade jag mig en sovmorgon, ända till klockan nio. Pigg och utvilad drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en power walk i den fuktiga och svala morgonen. Det var inte många som hittat ut till Slottskogen när jag kom dit så det blev en skön promenad med bara några få möten. Massor av tid att tänka och bara andas. Tid att samla sig. Tid att fundera över veckan som varit och helgen som väntar. Livet går ibland i ett rasande tempo och det är lätt att glömma bort stunden. Den som är just precis nu. Jag försöker att stanna upp ibland och bara vara lite. Det är trots allt väldigt trevligt när man ibland får sig själv som enda sällskap.

Så nu känner jag mig nästan lite extra redo att möta lördagen, allt roligt som väntar.

Ha en riktigt skön dag hörni!

  

I'm connected!

Oh joy! Efter fem dagar utan internetuppkoppling, flertalet samtal till bredbandsleverantören och lite tandgnissel,  lyckades jag tillslut få igång uppkopplingen igen. Det är skönt att ibland vara bortkopplad från allt vad datorer och internet heter men helst väljer jag dessa tillfällen själv. Så nu blir det förhoppningsvis även lite mer ordning på bloggandet igen.

Min tröstshoppade disktrasa kom förresten i ett stort kuvert idag. Jag älskar att få stora brev och paket med posten. Även när det är jag själv som har sett till att jag får dem och därmed definitivt vet vad som är i dem. Det känns alltid högtidligt och spännande. I brevet låg förutom disktrasan även en liten handskriven "tack för att du beställt en av min saker"-lapp. Till mig. Tusan vad jag blir glad av sånt. Små saker som gör skillnad. En liten tanke, en liten hälsning. Så nu ska jag köpa massor av disktrasor! Eller åtminstone vara lite extra nöjd med den jag har.

vita puffmoln

Oktobergryning, frostiga bilrutor och klara, mörkblå skyar. Det luktar snö och vita puffmoln bildas när den varma luften från mina lugnor möter den kalla morgonen. Jag är frisk och på väg igen. Full av energi.

Vi går mot bilen, Herr S och jag. Han är snäll och kör mig till jobbet idag och eftersom han inte har några vantar med sig får han sätta sig i den mörka bilen och vänta på att bli framskrapad. Och jag skrapar. Ruta efter ruta och jag kommer att tänka på när jag och Björn var små och pappa skjutsade oss till vår dagmamma, ett par kilometer bort.

Det var alltid så okristligt tidigt. Var det inte alltid det när man var liten och var tvungen att gå upp?

Frostiga mornar brukade vi lufsa ut i våra tjocka overaller och knöla oss i in baksätet på den lilla mörkblå bubblan som pappa alltid körde runt i. (Den där bubblan bytte förresten både färg och årsmodell genom åren men det spinnande motorljudet och den svaga besinlukten var alltid densamma. Och alltid lika trygg.).

Pappa fällde tillbaka framsätet, startade motorn för att få upp värmen i kupén och stängde sedan dörren om oss och började skrapa. Och där satt vi. Jag och lillebror. I mörkret i den tidiga morgonen.
Vi var högst fyra och fem år och jag kan inte minnas att vi pratade så mycket. Vi bara satt där och andades små vita puffmoln. Allt medan pappa skrapade fram oss och motorn spann någonstans bakom våra ryggar.

När han var klar hoppade han in i bilen och vi skumpade iväg på den lilla grusvägen genom skogen. Var vi sena kunde det bli rally, vilket självklart togs emot med jubel. I synnerhet om han lyckades köra ner i något av de riktigt stora hålen. Och fram kom vi ju alltid.

Men varmt i bilen, det blev det nog aldrig förrän han lämnat av oss och hunnit över minst halva Ölandsbron.






en elefant i badrummet

Min lägenhet tillhör inte kategorin "extremt lyhörd" men det finns trots det vissa ställen där ljudet passerar mellan våningsplanen hyfsat obehindrat. Badrummet är ett exempel på ett sådant ställe.

Med en kille boendes i lägenheten ovanför, och en kille i lägenheten under, har jag genom åren fått ta del av såväl morgon- som kvällsrutiner. Jag inbillar mig att jag är lite tystare, kanske för att jag inte står upp och kissar, men ibland händer det att även jag kan bidra till gemenskapen. Som när jag är förkyld till exempel. För är det något jag är verkligt bra på, så är det att snyta mig. Ordentligt. "Som en hel karl", för att citera en god vän.

Jag har försökt att snyta mig mer "kvinnligt". Ni vet så där som alla kvinnor i filmer gör när någon stilig man ger dem en näsduk att torka tårarna med. Men jag kan inte. Gör jag det är jag ju fortfarande snorig efteråt, om än med en viss bibehållen "kvinnlighet". Så nä, det där med fina näsdukar och söta små snytningar är inget för mig.

Jag beklagade mig för mamma en gång och sa att jag alltid blir så yr i huvudet när jag snyter mig, varpå hon, som är sjuksköterska och snabbt kunde konstatera att det inte var någon fara för mitt liv, skrattade och sa att det förmodligen är för att jag tar i så mycket. Och så är det ju så klart.

De senaste dagarna har jag sedemera noterat att det ekar något fruktansvärt även i mitt lilla badrum. Jag inser att även mina grannar måste ha noterat detta, för när jag snyter mig låter det som att det står elefant i badrummet och trumpetar för full snabel. Jag tyckte först att det hela kändes något pinsamt men flera trumpetarsessioner och fniss senare struntade jag helt enkelt i det och tänkte att de tusan i mig tro får vad de vill.

För här är jag, en förkyld tjej som minsann vet hur man snyter sig som en hel karl. Och jag är stolt över det. Så det så!

Kram på er!

en handduk för mig

När man är sjuk måste man vara hemma och ta hand om sig själv. Herregud vad det är tråkigt. Jättetråkigt. I alla fall om man som jag är rastlös och hellre vill vara på jobbet med härliga kollegor och aktiverande arbetsuppgifter. Det är fredag och solen skiner från en klarblå himmel. Bästa stunden på hela veckan och här sitter jag i mjukisbyxor och raggsockar. Som en osminkad sanning. När jag såg mig själv i spegeln imorse fick jag en bild av hur mitt eget mug shot förmodligen skulle se ut om jag någon gång blev haffad av polisen. För jävligt.
Det var ju det där med att kunna skratta åt sig själv.

När man är sjuk får man heller inte springa på stan och kolla i butiker. Då är nätet en finfin lösning! Så istället för att tröstäta väljer jag att tröstshoppa.
Idag kikade jag in på http://www.signerat.se/ och hittade den här piffiga kökshandduken:

Den kändes som gjord speciellt för mig.. När den kommer hem ska jag spänna upp den på en träram och hänga upp den som en tavla i köket. Smart va?

Jag köpte även den här disktrasan, för att verkligen späda på lyxkänslan denna högst olyxiga fredag:

Hoppas att ni har en superfin fredag och att ni har en skön helg framför er!

En kopp te i höststormen

Det är höst nu. På riktigt. Den första höststormen har nått västkusten och utanför fönstret dånar vinden nästan hotfullt högt. Den sliter i träd, cykelskjul och tomma gungor på lekplatsen nedanför.

Jag tänder några ljus och kokar chaite enligt receptet på den lilla trälådan teet kom i. Jag har en fin, klarröd mugg med vita prickar på som är perfekt för tedrickande en kväll som denna. För det är lite kusligt att vara ensam hemma idag. Ytterdörren är inte tätad särskilt väl och det tjuter i den när vindbyarna tilltar i styrka. Som i en skräckfilm. Då kan man behöva något fint som piggar upp lite och som får kvällen att kännas lite mindre mörk.

Herr S är hemma hos sig ikväll. Han har föreställning på operan på lördag och ingen av oss vill att han ska behöva avstå den. Men han har ringt mig ett par gånger idag och försäkrat sig om att jag har det bra. Så fin är han. Och skulle jag verkligen behöva honom så vet jag att han kommer hit snabbare än snabbast.

en snörvlig historia

Man kan ignorera förkylningar. Man kan äta apelsiner, dricka vatten och sova mycket. Ta hand om sig själv och ge kroppen en chans att återhämta sig. Men så finns det gånger när inget hjälper och man går ner på knock-out innan man ens hunnit hälsa på sin motståndare. En så kallad oschysst match.
Men det är bara att gilla läget. This too shall pass.
Till dess bunkrar jag upp med pappersnäsdukar, god frukost, kudde och täcke i soffan och ett par filmer att snörvla till.

Först ut blir min skämsfilm nummer ett, Bridget Jones Dagbok. Jag har sett den så många gånger att jag kan alla repliker utantill. Jag fnissar på samma ställen varje gång, trots att det varit roligt minst hundra gånger tidigare. Jag blir alltid lika frustrerad över alla missförstånd mellan henne och mr Darcy, även om jag vet att allting löser sig till slut.

Det finns väl något hos henne som jag kan identifiera mig med. Alla ambitioner, pinsamheter, misslyckanden och framsteg. Jag tänker att det nog är bra att inte ta sig själv på för stort allvar (vilket Bridget gör ibland). Att kunna skratta åt sig själv är så befriande. Det ger en lite självdistans och kanske kan det också bjuda in någon annan att våga göra samma sak. För vem gör inte fel ibland?
Om inget annat så kanske den här filmen ger en liten påminnelse om det.

Ha en fin dag hörni. Fnissa lite åt er själva om tillfälle ges! It feels good, I promise.

Jag är hopplös

Imorse vaknade jag vid halv nio, med kinden tryckt mot ett hårt och odefinierat föremål. Mobiltelefonen alltså. Den som ringde kl. 06.23. Den som någon måste ha stängt av imorse när jag låg och sov ensam i min sköna säng, lyckligt oventandes.

Jag som hade tänkt att gå upp tidigt, duscha, äta frukost och välja dagens outfit i lugn och ro för att komma till jobbet som mitt mest fabulous me. En rivstart och lite torrschampo senare kommer jag till jobbet; hungrig, ofräsch, i minst hälften av gårdagens outfit och med resterna av ett mobilavtryck på kinden. Godmorgon världen. Here I am, in all my glory!

Hopplös som jag är, alla försovningar den senaste tiden till trots, är det ändå fint att komma till jobbet vid halv tio. Det är då förmiddagsfikat dukas fram och man har förmånen att få njuta av färskt bröd, ost och nybryggt kaffe. Varje dag. Tusan vad fint jag har det!

Vad gör väl ett par sena kvällar för att jobba in timmarna man sov bort när man blir så bortskämd varje morgon?

En bra start på dagen

Stearinljus lyser upp de små borden och utanför fönstret är det fortfarande gryningsljus. Från köket hörs ett svagt slammer från koppar och bestick och från kaffebryggaren kommer små ångpuffar som sprider morgonkänsla mellan väggarna på det lilla cafét. Där sitter vi i mörkret och dricker vårt kaffe, njuter av en härlig frukost och ser staden vakna till liv.

Vänner och tidiga frukostar, mitt i veckan en alldeles vanlig vardag, vilka guldkorn. Jag älskar dem!

När man hamnar på efterkälken

Ibland hinner man liksom inte med allt man vill. Som till exempel att uppdatera en blogg för att inte sitta där på måndagen med en hel helg i bagaget och fundera över hur man ska kunna sätta ord på allt man har upplevt. Det är i dessa stunder man är så otroligt tacksam över sin kamera och över att man orkat konka runt på den överallt.

Att man sen har en syster som stundtals blir smått galen över den där linsen som zoomar in i tid och otid, det är fötret man kan leva med. I know she loves me! 

Pappa öppnar ostron.
Det finns en första gång för allting!

Herr S med nykokta humrar

Skaldjursbuffén dukades upp..

..och det det skålades och skrattades till
långt in på natten.

Med fina trädgårdshandskar blir träd-
röjning så mycket roligare!

Herr S är första löveldare i Skärlöv

En välförtjänt fikapaus!
Mammas bullar och så några köpta mazariner..

Den gamla postlådan känns som ett minne från en svunnen tid.
Över någon som sökte en dröm. Som sökte och återvände hem.

Tranorna lyfter mot söder med många mil framför sig.

Böda Sand, herr S... och så min skugga då..

Den lilla (systern) och havet

Vi hittade stora spår i sanden.
För spänningens skull fick det vara vargspår. 

Vrak på stenstranden i Grankullavik, Ölands Norra Udde

Piffigt möte!

För några veckor sedan gick jag en sväng på stan efter jobbet. Jag strosade runt bland höstnyheter när jag plötsligt blev stående framför ett blått diadem med en stor rosett på. Galet sött men högst oanvändbart för någon som jag. Jag är inte så där bondromantiskt vacker som alla modeller i tidningar som Lantliv och Drömhem&Trädgård. Men jag kunde ändå inte motstå denna piffiga lilla sak så den fick följa med hem och har sedan dess hängt på en krok i badrummet och väntat på dagen D. Diademdagen.

Och så idag var det äntligen dags. Rätt kläder, rätt väder och framför allt rätt dag, fredag! Med stolta steg gick jag genom Haga denna sköna morgon och kände mig som hämtad ur vilket vackert livsstilsmagasin som helst.

På väg till båten blev jag stående vid ett rödljus. Bredvid mig stod en mamma och höll sin lilla dotter i handen. Den lilla kan inte varit mycket äldre än fem år, med rågblont hår och inbakad fläta.
Och tänka sig! Som pricken över i hade hon ett vackert ceriserosa diadem med en stor rosett på.

Där stod vi bredvid varandra, två piffiga tjejer på väg; en till jobbet och den andra till dagis. Jag log och sa att det var ett fint diadem hon hade och visade henne samtidigt mitt. Hon fnissade blygt och höll mamma lite hårdare i handen. Jag anade en viss stolthet och tror att hon kände sig minst lika fin som jag gjorde!

Det slog snart om till grönt och våra vägar skiljdes åt.
Men här sitter jag nu med en stor rosett i håret och känner mig glad över detta härliga möte som förgyllde min dag.

En Björn i Himlen..

... och en Elin på jorden.
Idag skulle han ha fyllt 28 år, min lilla bror. Lillebror. Den snälla, sköra och underbara.
Jag saknar honom, tänker på honom och lär mig sakta att leva utan honom. Lär mig, för att livet måste få gå vidare.
Våra fina stunder har jag alltid kvar även om jag inte har honom längre.

Så idag firar jag dig lillebror. Med banankaka och roliga filmklipp på nätet. De vi brukade titta på och skratta hysteriskt åt.
Så är du med mig idag, på vårt sätt, och gör min dag lite ljusare.



Bear in Heaven
Illustration av Raisa Pennanen



Guldkorn i höstsol och skymning

Jag virade den stora vita halsduken två varv runt halsen, tog på mig en extra kofta under den tunna höstjackan och rusade ut i en kall och krispig morgon. Ibland är man sen när man verkligen borde vara i tid. Men vilken fantastiskt vacker morgon att vara sen på. Vädret bryr sig inte om vad klockan är och jag njuter av den friska luften medan jag småspringer till spårvagnen.

Det är något speciellt med att runda hörnet ner till Vasagatan för att sedan smälta in i morgontrafiken på cykel- och gångbanor. Det är den bästa inspirationspromenaden man kan få och den är alldeles gratis. Dessutom är den just nu en alldeles fantastiskt vacker runway! Jag hann till mötet och fick med mig några fina tips på vägen. Perfekt.


Solen har värmt människor, husväggar och uteserveringar idag.
Överallt ser jag dem. Livsnjutarna som tar tillvara på dagen. En stund mot en varm husvägg. En kaffe i pappersmugg. En vän att byta några ord med innan man fortsätter dagen. Guldkorn. Små men värdefulla stunder.

Efter jobbet blev det en efterlängtad fika med Theres. Soppa, bröd, kaffe och livet. En stund i skymningen.
En perfekt avslutning på en fin dag!

Höstglöd

Det finns höstdagar man drömmer om och längtar efter hela året. Dagar man knappt vågar hoppas på men i smyg är ganska säker på ska dyka upp. Lördagen var precis en sådan dag. Ett guldkorn att minnas och leva på länge.

Efter en skön nattsömn och en härligt god hotellfrukost åkte jag och herr S ut i ett höst-Sverige som i det närmaste kan beskrivas som ett fyrverkeri av färger. Ack Värmeland du sköna! Röda, gula och gröna löv. Blå vatten, ljusblå skyar. Vita puffmoln och hög, klar luft. Och två människor att uppleva allt. Lycklig. Ett ord jag vill ha stämplat i pannan när jag en dag begravs.

Resan gick vidare genom vackra Dalsland och Bohuslän och när solen gick ner över klipporna och havet hade vi nått Rönnäng på Tjörn.
Vi rundande av vår lilla semester med räkor och vitt vin och satt kvar länge och pratade om allt vackert vi hade upplevt.

Helgmys

Äntligen fredag! Massor av ledig tid och helgmys väntar. Den bästa stunden på hela veckan. Den som är just nu. Man längtar samtidigt som man njuter av att ha allting framför sig.
Som jag på våren. Innan sommaren riktigt slagit ut.
Jag älskar det.

Förra helgen var jag på Öland.

Den vackraste platsen på jorden. Där någonstans mellan Alvaret och Österjön. Där horisonten känns oändligt lång och strandängarna möter havet. Där kan man bara vara lycklig.

På Öland finns också den bästa familjen i världen. Min.

Så hur mycket jag än trivs Göteborg så finns en del av hjärtat alltid på en liten ö, på andra sidan Sverige.

Det var skördefest när jag var hemma och tillsammans med mamma och lillasyster åkte jag på fredagskvällen ut för att uppleva konstnatten. Lika mysigt varje gång. Konst, mat, ljusinstallationer och hantverk. Det blev en sen kväll.

En söndag i september

Porten till Alvaret finns i Skärlöv

I eftermiddag blir det en tur till Säffle.

Det blir en ny upplevelse. En liten semester i en liten stad!

Jag och herr S blev inbjudna till premiärföreställning av Cabaret, med mingel och efterfest.

Vi stannar över på hotell och jag ser verkligen fram emot denna lilla getaway!