vita puffmoln

Oktobergryning, frostiga bilrutor och klara, mörkblå skyar. Det luktar snö och vita puffmoln bildas när den varma luften från mina lugnor möter den kalla morgonen. Jag är frisk och på väg igen. Full av energi.

Vi går mot bilen, Herr S och jag. Han är snäll och kör mig till jobbet idag och eftersom han inte har några vantar med sig får han sätta sig i den mörka bilen och vänta på att bli framskrapad. Och jag skrapar. Ruta efter ruta och jag kommer att tänka på när jag och Björn var små och pappa skjutsade oss till vår dagmamma, ett par kilometer bort.

Det var alltid så okristligt tidigt. Var det inte alltid det när man var liten och var tvungen att gå upp?

Frostiga mornar brukade vi lufsa ut i våra tjocka overaller och knöla oss i in baksätet på den lilla mörkblå bubblan som pappa alltid körde runt i. (Den där bubblan bytte förresten både färg och årsmodell genom åren men det spinnande motorljudet och den svaga besinlukten var alltid densamma. Och alltid lika trygg.).

Pappa fällde tillbaka framsätet, startade motorn för att få upp värmen i kupén och stängde sedan dörren om oss och började skrapa. Och där satt vi. Jag och lillebror. I mörkret i den tidiga morgonen.
Vi var högst fyra och fem år och jag kan inte minnas att vi pratade så mycket. Vi bara satt där och andades små vita puffmoln. Allt medan pappa skrapade fram oss och motorn spann någonstans bakom våra ryggar.

När han var klar hoppade han in i bilen och vi skumpade iväg på den lilla grusvägen genom skogen. Var vi sena kunde det bli rally, vilket självklart togs emot med jubel. I synnerhet om han lyckades köra ner i något av de riktigt stora hålen. Och fram kom vi ju alltid.

Men varmt i bilen, det blev det nog aldrig förrän han lämnat av oss och hunnit över minst halva Ölandsbron.