och så var det det där med pungkulorna

Jag knapprar på tangentbordet och har musik i öronen för att stänga ute allt brus från dem jag delar kontorslandskap med. Egentligen jobbar jag bäst när det är helt knäpptyst men ibland får man kompromissa lite. Blev påmind om Adele härom veckan och har återupptäckt hennes musik. Vilken känsla det kan vara när man plötsligt kommer ihåg hur bra man tyckte att någonting var men av någon outgrundlig anledning lät det falla i glömska. Jag kommer eventuellt att lyssna ihjäl mig på Make you feel my love någon gång väldigt snart. Vacker text, jag har lyssnat, men jag är mer än något annat en sucker för musiken. Alltid. Jag har fått känslan av man ofta är lite antingen eller.

Jag minns en gång när jag hörde en låt som jag tyckte var riktigt bra och att det tog säkert fem lyssningar innan jag hörde att han sjöng "I wanna rub my balls gently against your back". Då tänkte jag att jag kanske ska börja lyssna lite mer på vad de sjunger. Eller åtminstone hålla mig från att sjunga med, högt, på publika transportmedel. Fast jag vet inte, jag tror att jag är lite likadan fortfarande. Först musiken, sedan texten.

Så hör ni någon gång en tillsynes ganska vanlig tjej sitta och sjunga obscena saker på spårvagnen finns det en chans att ni faktiskt har hört bakgrunden till varför hon gör det. Cheers på er!