Vi hade varit på gården på sydöstra ön hela dagen och när vi var på väg hem stannade vi till på en loppis utmed vägen. De hade massor av fina möbler, tavlor, porslin och andra små ting och vi tittade runt en bra stund.
På väg tillbaka till bilen gick vi förbi diverse grejer som stod ute på gårdsplanen. Och där, mitt bland all patina och naggat trä stod den. Klarröd, liten och ganska sliten. Dockvagnen som jag inte alls behövde men blev så himla kär i att jag inte kunde gå därifrån utan att köpa den. Så för en liten peng fick den bli min.
Jag undrar hur många små barnhjärtan som klappat för den här vagnen genom åren. Hur många tårar som har fällts över det trasiga handtaget som fallit ner när skruven lossnat. Hur många tålmodiga händer som lagat och bättrat på för att ett krossat hjärta ska bli helt igen. Hur många mörka vrår den har stått övergiven i, i väntan på nya kärlekfulla händer att ta den ut på nya äventyr.
Ni vet, sånt där man aldrig riktigt kan fundera över när något alldeles nytt och oanvänt hamnar i ens ägo. Det är lite fint tycker jag. Saker med en historia. Även om man ibland får skapa dem en egen.
Hoppas att ni har en fin fredag alla godingar! Tack för alla fina kommentarer jag har fått under veckan. De värmer och gör mig så himla glad ska ni veta. Stora fredagskramen till er!
2 kommentarer:
Ååå, det var det sötaste!
Ibland är det så bara. Hjärtat säger att man måste "ta hand om" ett föremål! =)
Kram.
Det är så mysigt med gamla saker, de har något att berätta...
Skicka en kommentar