skidåkning, varm choklad och massor av sol

Oj vad dagarna rusar fram. Det är redan en vecka sedan jag, Herr S och några vänner satt på bussen till Hemsedal. Tre kanonfina dagar med massor av härlig åkning. Mjölksyran brände i benen, jag fick bra tips på hur jag skulle förbättra min åkning och lärde mig massor. Vi åt och drack gott, spelade spel och myste framför brasan. Det var bara jättehärligt, kort och gott. Här kommer ett par foton från helgen!

Vi kom fram sent på torsdag kväll och unnade oss ett glas

vin medan vi planerade lite inför fredagens första åk

Hemsedal har så många fina och bra nedfarter att man nästan kan tro att man hamnat i skidhimlen.

 Sophie, David och Anna funderar.

Istället för ett stort lakan tog jag med mig ett.. lucianattlinne.

Note to self: lägg inte lucianattlinnen bland lakanen i garderoben.

Helgen spenderades därför med ett påslakan som sovsäck.

Något lussetåg blev det inte heller och jag tyckte mig ana en viss besvikelse hos vissa medresenärer.

 Vi fyllde på med en ordentlig frukost varje morgon.

På eftermiddagarna pausade vi i backen och drack varm choklad, med rom och grädde 

Bättre än så kan livet knappast bli.

Det är svårt att sitta i en lutande backe med tunga pjäxor och hala brallor och vänta på choklad.

Här nyss uppkommen efter en kana på tio meter.

 After ski på Skistua. Det var fint det.

Det snöade lite men det gjorde inget. Det hör ju liksom till.

Det och gamla dängor levererade av ett entusiastiskt cover band.

 På kvällarna åt vi god mat.

Och jag var trött efter all åkning. Trött och lycklig.

Vi spelade spel och drack lite vin.

Sen åkte vi ännu mer skidor.

Och solen lyste från en klarblå himmel.

Och utsikten var fantastisk.

Och sällskapet likaså.

Jag vill så klart åka tillbaka redan idag men inser att det nog blir först om ett år. Och som jag längtar.

Hoppas att ni har haft en fin vecka så här långt hörni! Jag är förkyld som bara den men uppe i varv och vid gott mod. Imorgon arbetar jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och det känns jättekonstigt. Fast ändå bra. Man måste kliva ur sin comfort zone lite då och då och nu är det dags, efter fyra fina år på samma jobb.

Kram på er!