dagen när emma flyttade in

Egentligen letade jag efter kläder till en åttiotalsfest, där jag strosade runt på den stora second hand-butiken en lördagsförmiddag för lite drygt ett år sedan. Men det där med att hitta festliga åttiotalskläder var inte lika lätt som jag först hade föreställt mig och efter ett tag gav jag upp och travade istället över till möbelavdelningen.

Jag tycker att det är väldans mysigt att gå runt bland gamla bord, soffor och fåtöljer och försöka klura ut var de har bott hos innan de hamnade där. Där, bland alla andra möbler som också har fått flytta, av olika anledningar.

När jag går där i egen lilla värld och tittar och funderar får jag plötsligt se henne. Men inte på avstånd, för utan att jag har märkt det så har hon smugit upp precis framför mig. Liten, grå och på välsvarvade ben. Emma. Och hon var den finaste jag sett på år och dagar.

Länge och under tystnad har jag stått och beundrat henne när en äldre herre som arbetar i butiken kommer fram och försiktigt lägger sin hand på min arm.
 - En riktig liten skönhet den där damen, inte sant? säger han och ler.
Jag vänder mig om och nickar sakta.
- Ja, och idag ska hon få följa med mig hem, svarar jag högtidligt.

Fyrahundra riksdaler betalar jag för henne och sedan bär jag henne under armen, hela vägen hem. Och hon är liten och nätt och klagar inte det minsta.

Nu har hon bott hos mig i drygt ett år och jag tycker om henne lika mycket nu som då. Först bodde hon i sovrummet men sen fick hon flytta ut till vardagsrummet där hon nu får vara en mer central punkt här hemma. Och varje gång jag kliver innanför dörren är hon den första jag ser, där hon står vid fönstret och säger "Välkommen hem!".