skuttande tanter och en grön morgonrock

Jag såg en sak igår kväll. När jag stod vid spisen, nyduschad efter ett träningspass, i skön morgonrock och vispandes något varmt i en liten kastrull. Eller, jag såg två saker faktiskt. Mig. Och min mamma.

När jag var en så där sju, åtta år brukade min mamma gå på jympa någon kväll i veckan. I en liten skoljympasal skuttade det runt tanter, och min mamma som inte var en tant, som ville hålla sig i form. Jag följde med ibland och sprang förbi alla tanterna i raketfart när jag tog yttervarvet i springlåtarna.

Efter passet, när hon kommit hem och duschat brukade hon spendera resten av kvällen i sin mörkgröna morgonrock. Det var väldigt mysigt tyckte jag, och lite tryggt på något sätt. Hon brukade fixa något litet att äta också. Ibland var det en grapefrukt som hon åt med sked, ibland en knäckemacka med lite skinka och ibland lite fullkornsvälling. Ni vet, frukostvälling för vuxna.

Och igår, när jag stod där vid spisen och vispade i min fullkornsvälling, såg jag det plötsligt. Jag gjorde precis som mamma, utan att någonsin tidigare ha reflekterat över hennes rutiner när jag var barn. Och det kändes faktiskt himla fint. När jag insåg att man påverkas och formas av sina föräldrar, så mycket mer än man själv tror och är medveten om. Det öppnar så många dörrar till ens eget inre.

Får jag själv barn någon gång ska jag också skutta runt bland tanter i en liten jympasal, låta mina barn springa av sig allt bus, mysa runt i morgonrock på kvällen och koka välling precis som nu. För det är bra både för barnen och själen. Har jag insett.