vi vinkar till vi inte längre ser varandra

Bara så där så försvann en vecka. 

Dagar, timmar, minuter och sekunder. Fina sådana.

Jag plockar ut ett guldkorn från helgen, något som värmde i hjärtat men samtidigt påminde om livets alla skeenden. Om att vi har vår tid och att den en gång är oss förbi. Den som är vår egen. Den vi delar med andra.

Farmor är gammal. Hon är liten och skör men hon är med oss och i lördags hälsade vi på henne. Jag, pappa och farfar. Vi åt semlor och pratade. Länge och gärna om äventyr i ungdomens dagar, om när flicka träffade pojke och hur kärlek uppstod. Om en lång resa genom livet.

I fotoalbumet från Öland fanns fotografier på familjen och några rader om varje person. Ibland behöver man hjälp att minnas det som en gång var så självklart. 

Men ibland kan man bli trött av att prata, tänka och pussla ihop och efter ett par timmar kramades vi så hej då. Och vi vinkade till vi inte längre såg varandra. Så som vi alltid gjort. Genom alla år. Fast då stod hon i köksfönstret i lägenheten högst upp i huset och jag gick på gården nedanför. Nu låg hon i sängen och jag stängde sakta dörren till ett tyst rum.