varningsskylten

Jag var på spinning imorse. Och kan hända är det tidigt att sätta sig på en cykel och trampa i en timme när klockan knappt hunnit slå sju. Men det är också väldigt skönt. Ja, lite meditativt nästan.

Eller, kan vara i alla fall.

Jag satt där på min cykel och trampade. Jag var ute på ett av mina bergspass. Vacker utsikt från någon topp i Frankrike. Elin leder Tour de France. Alla hejar på och jag känner mig stark när jag når krönet och sakta börjar trampa utför igen. Allt ser bra ut.

Men så plötsligt förändras landskapet och utan förvarning cyklar jag rakt in i en avloppsanläggning. Har man såna etapper i Tour de France? Allt går så fort. Jag känner mig lite illamående. Ja yr till och med. Jag tappar kraft och ser hur de andra i klungan tacklar av precis som jag. Jag blir rädd när jag inser att jag inte har någon cykelhjälm. Tänk om jag trillar av? Blir jag hämtad med helikopter då? Jag ser hur jag får första hjälpen direkt på plats och hur alla åskådare sedan oroligt ser på när helikoptern lyfter mot något stort och berömt sjukhus från vilket man senare kommer att hålla presskonferenser om mitt tillstånd.
Jag hinner tänka mycket under den korta tid skräckscenariot utspelar sig och när väl jag kommer tillbaka till verkligen igen inser jag att avloppsanläggningen måste ägas och drivas av någon i spinningsalen. Och det var maken till kraftfull anläggning.

I ett töcken tog jag mig i mål. De vackra vyerna var dock höljda i dis och inga fåglar sjöng.

Efter passet stapplade jag ut ur salen. Lycklig över att vara vid liv. Jag letade efter skylten jag måste ha missat när jag gick in men hittade den aldrig. Jag måste ta ett snack med personalen nästa gång. För jag anser att det är deras skyldighet att varna sina motionärer för händelser som dessa.